Orden räcker inte till... (Only in Swedish)

Inatt sitter jag i mitt bibliotek, vid fönstret och tittar ut mot natthimlen. Jag saknar honom. Min Pappa. Min bästa vän. Mitt föredöme. Min läkare. Min mentor.

Jag går i hans fotspår, men jag önskar så mycket hellre att han var här. Om några veckor ska jag tillbaka till den arbetsplats vi båda delade och älskade. Vår gemensamma värld. Jag ser fram emot det.

Pianospel mitt i natten. Den vackra basrösten med finlandssvensk sång. Läkarrocken. Böckerna i hans hyllor och metervis med pärmar efter alla publikationer.
Operationer i Afrika, med den handvevade reservgeneratorn.
Mandazi vid en lägereld under den mörka natthimlen som dingnade av stjärnor och lejonens rytande i bakgrunden.
Mästerkirurgen som knäppte sina händer innan varje operation och överlät sin skicklighet i sin Mästares hand.

Jag önskar att jag kunde få dela åtminstone en del av det med något av mina älskade barn. Så att de kan bära vidare minnena.

Jag pratar ofta med honom i mitt inre. En enkel ton. En klar ton. Från mitt hjärta till hans.
Minns det som varit och tänker på det som ligger framför. Jag är så ledsen över att jag blev ensam i aftonlandet då skyarna flammade och havet gick till vila en stund.

Jag önskar att han var här. Att det var han som opererade mig. Då skulle jag känna mig trygg.
Att han såg på mig över glasögonkanten, som han bara gjorde då han verkligen ville se in in min själ.
Pappa visste alltid hur jag mådde. Även om vi var i olika delar av världen. Och jag visste hur han hade det. Våra själar var på något sätt sammanflätade. En tretvinnad tråd.

Min älskade make är min klippa och mitt fasta stöd. Min gudstro bär mig. Som familj är vi oerhört starka tillsammans.
Men det finns ingen människa som någonsin levt som jag hellre skulle vilja ha hos mig nästa vecka än Pappa. Som läkare. Som Pappa. Som vän. Önskar du fanns kvar här, kära Pappa. Att du fått leva ett fullångt liv. Inte lämnat så oväntat och snart. Önskar jag kunde få ställa alla frågor jag behöver ställa till dig och få svar på dem allihop. Svar som har någon mening.

Jag opereras nästa vecka. Tillsammans klarar vi det. Jag är trygg.

Tankarna vandrar iväg i natten.

Kära Pappa brukade sjunga:
"Blott en dag, ett ögonblick i sänder"... "Allt ju vilar i min Faders händer..."

Allt kommer bli bra Pappa.

Det är härligt att leva.
Livet kan inte vänta!


Kommentarer
Postat av: Rebecca Hoseia

Jag saknar dig!! Saknar morfar. Önskar jag var där. Att han var där. Glöm inte bort att änglarna finns. Jag älskar dig! Sluta aldrig leva. Då går jag itu.

2016-09-22 @ 00:34:16
URL: http://ttinyhands.com/
Postat av: Anonym

Det vackra du skriver om din pappa, min vän..går rakt in i min själ...och jag känner hans. Tack Susan. Sten

2016-10-01 @ 00:39:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0